Efter min insikt i April har det varit tyst från mig och det ber jag om ursäkt för.
Det har bara varit så mycket viktigare att vara i stunden, än att sitta vid en dator med meningslösa försök att samla ihop hjärnan på en och samma plats tillräckligt länge för att skriva något vettigt.
Därför har jag låtit bli. För att inget vettigt hade kommit ur det.
Men just idag känner jag för att skriva.
För det är så mycket nytt som skett.
Jag har A.
En fin man. En snäll man.
En stöttande man.
Min man.
Inte man som gift, men som min karl.
Jag pratar i radio ibland.
Gör inslag med Ligga med P3.
Det är något av det roligaste jag gjort på väldigt länge.
Det är frigörande och fullkomligt jäkla galet.

Så där har ni det.
Mitt liv.
Mitt galna underbara liv.

Vaknade bredvid A för en stund sen och smög mig ut i köket. Kaffe var det givna målet.
Jag tänkte att jag sätter igång kaffet innan jag hoppar i en dusch.
Sagt och gjort.
Jag passade på att stanna i duschen lite längre bara för att ha en chans att svära ur mig lite.
”Jävla April!”
”Skitmånad”
”Hade jag fått byta bort dig mot en extra November hade jag tamejfasiken gjort det även om väderprognosen lytt konstant underkylt regn!!”
Så har jag svurit de senaste 21 dagarna.
För att jag kort och gott inte har positiva erfarenheter av April.
Snarare tvärtom.

Men när jag klev ur duschen med ilska fortfarande klingande i rösten slog det mig.
Helt plötsligt förstod jag innebörden. Jag fattade sammanhanget och situationen lös klart.
April är inte att beskylla, trots skit som hänt.
Nej, det hela är ett enkelt fall av;

”Som man får dem förlorar man dem”

Detta handlar inte om ett gammalt matmissbruk (högstadiet) eller ett samboförhållande som gick åt pipan (22-årsåldern). Det handlar inte heller om olycklig kärlek (återigen högstadiet).
Detta handlar bara om Henne. Om året som passerat.
Om det som hände.
Som man får dem förlorar man dem.

Jag fick henne så och jag förlorade henne på samma sätt.
Det som hände skulle hända.
För det var menat att ske redan från dag ett.

Som man får dem förlorar man dem.

Han är inte det jag trodde att jag ville ha. Han motsvarar inte listan jag mentalt hade skrivit. Han fanns inte ens på kartan.
Jag skulle inte träffa någon. Framför allt ingenting som kunde bli någonting.
Jag skulle fortsätta sitta i min låda av jobb, träning och konst.
Men så dök han upp. Motsatsen till allt. Mer som jag än som dem.
Med ett sätt som nästlar sig in.
Med såna där ögon som avväpnar.

Damn.

Idag har jag helg. Det har jag bestämt! Så jag har slagit mig ner på stan med en kopp kaffe och tittar på folk.
Behöver det utrymmet idag känner jag. Att sitta inne och titta på väggarna hade varit knäckande idag.
Rastlösheten har hunnit ikapp mig trots en rejäl runda på gymmet.
Men så närmar jag mig 6 månader respektive 12 månaders gränsen.
6 månader utan nikotin och i April 1 år sen mitt liv förändrades och det stod klart för mig att det finns få människor man kan lita på.
Så idag håller jag paus och gör ingenting.
Skönt.

Enda sen i Fredags har i princip allt känns som guld och gröna skogar.
Jobbet rullar på, valideringen sköter i princip sig själv.
Skolan börjar släppa lite (det känns inte som att banka huvudet i betong längre).
Idag har tvätten tvättat sig själv och maten har puttrat i godan ro.
Nu sitter jag en stund och njuter av en skvätt kaffe innan det är dags att smyga sig ut genom dörren och vandra på igensnöade vägar.
Det är jobb ikväll förstår ni, och det är bra.
För att sitta hemma och hinna fundera på saker som lurar i hjärnans irrgångar är inte ett alternativ, för oavsett hur mkt jag har att göra och hur bra mitt liv är så finns det alltid saker som bara väntar på att dyka upp.
Allt det som hände förra året (som fö var det värsta året i mitt liv) finns fortfarande i tankarna emellanåt, även om jag väljer att ignorera och vandra på.

Men just nu känns det bra. Jag träfar någon som ler mycket, som skrattar mycket. Som kramar mig och på något sätt får mig att tro att allt faktiskt kan bli bra till slut.
Att jag dessutom fick spendera hela helgen med saker som garanterat distraherar (Barn, vin, rollspel, vänner) gör att livet inte är så pjåkigt iaf.
Att jag sen genom min nyfunna gymregim dessutom lyckats gå ner 1.7kg i vikt gör ju bara saken ännu bättre.

Så nu glömmer vi det gamla grå och njuter av att allt faktiskt blir bättre.

Jag gömmer mig i Malmö idag.
Skönt att komma bort från stan om så bara för en dag. Eller 2 för den delen.
Jag jobbar ju imorgon kväll.
Som alltid.
Men idag är jag ledig och ska styra upp en runda på stan med Frk J.
Mys.

I mitt jobb möter jag psykisk ohälsa i alla dess former.
Allt från en mild depression till nattsvart psykos.
Jag möter ångest så djup och svår att tala om att kroppen kliar.
Ångest som det inte går att sätta ord på.
Dödsångest.
Jag möter anhöriga med oro som skaver, gnager och tär.
De oroar sig för hur det ska gå med deras mamma/ pappa/ syster/ bror.
Jag möter människor som står utan någon i hela världen.
Både pga barnlöshet, förlust eller val.
Och jag upphör aldrig förvånas över människor.
Under de dryga 7 timmar jag jobbar möts jag av det högsta och det lägsta. Det snällaste och det elakaste.
Det finaste och det fulaste.
Trots att många är helt underbara finns det de som gör allt i sin makt för att förminska oss.
Som går långt utanför det vanliga för att kränka och såra.
Som slår, skriker och trycker ner.
Jag förstår att människor kan må dåligt, att det kan värka så inombords att man inte kan sätta ord på det.
Jag förstår att livet är tungt, långt och orättvist.
MEN
Jag är inte er slagpåse.
Jag är inte en stum vägg som utan sårade känslor tar allt ni kastar.
Jag är en människa som i allra högsta grad förtjänar samma värdiga bemötande som resten.
Detsamma gäller mina kollegor.
Vi gör ett bra jobb, varje dag.
Är det alltid ett perfekt jobb?
Nej, men det är bra. Värdigt. Med omtanke.

Så nästa gång ni funderar på att skrika, hota och kränka, tänk efter en gång till.
Jag är precis lika mycket människa som ditt barn, din mamma, ditt syskon.

Och förtjänar lika mycket omtanke och respekt!

Jag har insett att min rökning var ett effektivt sätt att hålla mig själv på en och samma plats.
Nikotinet höll mig passiv, disträ och likgiltig.

Nu har ciggaretterna varit borta i snart 6 månader och jag saknar de inte. Jag kan sakna kicken, men berättar ofta för mig själv att det bara handlar om ett beroende. Ett missbruk. Och att jag inte behöver missbruk eller missbrukarmentalitet.
Jag är rökfri och trivs där.
Jag tog bort nikotinet och vann självkänsla, kondition och motivation.
För om jag klarar det, då finns det inget jag inte klarar!

Jag är inte helt hundra på vad jag egentligen gör uppe. Det är tidigt. Väldigt tidigt.
Det är fortfarande mörkt ute och inte ens satan har fått tassarna ur sängen.
Men jag är vaken.
Väldigt vaken.
Jag är så vaken att regnet smattrade mot rutorna tidigare och jag log lite förtjust för mig själv.

Idag ska jag träffa min svenskalärare och påbörja mina studier.
Jag ska köpa block, penna och lärobok.
För nu är jag student.
Yay.

Nåväl, kaffe, musik och mer kaffe.
Nu kör vi.

Jag brukade kasta mig efter den där överväldigande känslan.

Ni vet, den där känslan som fyller en från tårna till topparna på håret.
Som gör att man sprakar av elektricitet och bultar, för att man är större än huden man är nerstjälpt i.
Känslan som tar över och skickar ens förstånd i sank med ett enda slag och gör att man vaknar efter en K.O och undrar vad fan det var som egentligen hände.
Som att gå en svettig rond med en tungviktsmästare, med vetskapen om att man inte kan vinna.

För det gör man aldrig.
Det går inte att vinna striden mot den sortens känslosvall.
Man kryper ifrån den och slickar varsamt sina sår.
Tycker synd om sig själv och försöker låtsas att man inte alls flög för nära solen och fick de värsta brännskadorna i mannaminne.

Jag vill inte jaga det där.
Jag tänker inte jaga det.
Orkar inte befatta mig med det, och har grävt ner mina klackar i en ganska högljudd protest.
Jag tänker inte rubbas i detta.
Icke.