Det känns som om ni försöker använda mig, mina vänner och mina känslor som spelpjäser på ett schackbräde. Som att ni lyfter mig och placerar mig där ni tror att den smartaste placeringen är. Som att ni försöker nyttja varandras svaghet för att spela ut mig som ett trumfkort. Som om mitt liv vore ett slagfält.

Jag känner mig inte delaktig i ”spelet” längre, känner mig mest som en överflödig spelare, det femte hjulet.

Du sa att jag satt i guldsits, på piedestal. Lustigt. Det känns inte så. Och även om så vore fallet vill jag inte sitta som en fin prydnadssak på en pelare. Jag trivs bättre på botten där jag får slåss för mitt än vad jag gör på toppen med all misär som utsikt.

Jag borde känna mig bekräftad som människa, som kvinna, som en person värd att älskas i allt detta, men istället så känner jag en stor dos sorg. Jag känner mig tärd, töjd, utarmad. Som en ballong som tömts på all sin luft. Som en vissen gammal planta i en container. Som förra årets julgran.

Jag har god lust att stoppa spelet, att avbryta matchen, spränga schackbrädet och låsa in mig själv. Låsa in min själ. Mitt hjärta. Mina känslor. Bara stänga ner och låta årstiderna skifta framför mina ögon utan att överhuvudtaget beröras av dem. Låta människor komma och gå utan att fästa mig vid dem alls. Bara låta tiden ha sin gilla gång och bli ensam, grå och gammal utan att ta notis om det. Bara för att en dag vakna och inse att jag klarat mig helskinnad genom det här med livet utan att ens ha levt.

Istället ler jag, försöker vara delaktig, försöker känna mer, mindre, bättre. Jag försöker andas, äta, röra på mig, lyssna, prata och se. Trots att jag känner att livet blir mig alltmer övermäktigt. Trots att jag känner att Gud spelar mig ett spratt, använder mig som ett avskräckande exempel.

”Tack Gud. Din bitch. Jag tror inte att jag gillar dig något vidare längre.”

Jag känner mig dragen itu. Som om någon delat min kropp på mitten med våld.

Som om någon fäst krokar i mina händer och dragit, svettats, kämpat tills min kropp delat sig och blottat mitt inre.

Jag känner mig jagad, trängd, utsatt.

Intryckt i ett hörn som jag inte vet om jag vill vara i, upptryckt mot en obehaglig vägg.

Jag känner mig pressad, stressad. Orolig. Instabil. Utan fotfäste.

Helst hade jag lagt benen på ryggen och kutat tills jag inte vetat var jag var, vem jag var eller ens hur man andas, istället kräker jag. Magsjuk. Min kropps sätt att berätta för mig att jag ställer orimliga krav på den, att jag pressar den, att jag stressar den och försöker få den att stå ut med mer än den klarar just nu.

Min kropp säger stopp medan min hjärna rusar vidare.

Jag har varit uppe sen 4 i morse och klökts, mått illa och känt mig allmänt sänkt.

Som att ha gått en rond mot Muhammed Ali och förlorat på första slaget.

Nu blir det sängen igen.

En sen rapport.

Jag har haft en riktigt omvälvande vecka med glädjeyra och total svacka.

Precis när jag trott att livet aldrig skulle kunna bli bättre har mattan ryckts undan.

Jag har gått med feber sen förra fredagen, men klarat mig ganska väl ändå. Jag jobbade hela helgen med förkylning och feber och måndag morgon satte jag mig på ett tåg till Malmö för att träffa MJ. Vimmelkantig och med kaffe i hand gick resan förvånansvärt smidigt och snabbt. Jag somnade inte mot någon främling, jag hamnade inte på fel plats. Duktigt gjort känner jag.

Jag gjorde ett halvtaskigt försök till sömn när jag kom fram men det var på snudd omöjligt, så herrn fick snällt släpa ut mig på stan för shopping, mat och uppladdning inför kvällen.

Kvällen bestod av Tv-spel, Rom o Cola och pizza. En helt osannolik men ack så jäkla god pizza! Kebab, kyckling och falafel. Med vitlökssås på toppen. Jag lovar er, om ni måste testa en pizza så ska det vara den. Så sjukt gott att det knappt kan vara sant.

Tisdag morgon var som att banka huvudet i en tegelvägg. Bakis, förkyld och fullkomligt vimmelkantig efter att ha dygnat för att få rätt dygnsrytm. Måndagskvällen hade dessutom lämnat mig med en något känslomässig baksmälla som var svårsvald. I ärlighetens namn så mådde jag verkligen inte kanon men MJ gjorde allt i sin makt för att muntra upp mig. Ett enormt och otacksamt jobb, men gudarna ska veta att jag uppskattar hans eviga försök och hans omtanke.

Så för att visa att jag bryr mig och att jag uppskattar det han gör så ansträngde jag mig och fixade till en ordentlig middag i hans lilla kök. Man får ju försöka visa uppskattning där uppskattning ska visas. Han blev mätt och nöjd och jag likaså.

Onsdagen blev tågresa hem och sen direkt i säng. Febern toppade på dryga 40. Lederna värker, kroppen fryser, skinnet kokar och huvudet spränger.

Nu är det torsdag och jag känner mig som ett vrak, men det börjar lätta. Psykosomatisk influensa blandat med ordinär influensa tar på krafterna och jag känner mig helt tung. Men saker är ”lösta”, saker har blivit sagda och nu väntar jag på Te-besök av Frk Vero. Sen blir det sängläge resten av dagen.

Ja, nu vet ni iaf att jag inte är död.