Ja.. Ungefär så känner jag för min egen blogg. Som om vi blivit två främlingar som aldrig blivit presenterade för varandra.

Men så får det vara just nu. Det har varit nästan 3 fruktansvärt jobbiga månader. Jag har känt mig sliten, dragen och tudelad. Jag var sliten åt så många håll att jag knappt visste vad som var upp, jag höll på att drunkna under andras känslomässiga krav. En krävde att jag skulle älska honom, villkorslöst, besinningslöst utan rim och reson. Medan en annan inte krävde mer än att få älska mig, men kanske inte på det sätt som jag känner att jag vill bli älskad på. Inte ens på det sätt jag förtjänar, eller behöver.

Så jag ville inte skriva förrän jag visste hur jag ville ha det, förrän jag var så samlad att jag kunde formulera mina ord. Jag ville inte skriva förrän någon form av upplösning skett.

Det blev en lösning, det kom ett slut. Men precis som det brukar vara med böner så blir de aldrig besvarade på det sätt man vill. Jag bad om avslut, om klarhet, om lösning. Jag fick det jag ville men inte på det sätt jag hade hoppats på.

MJ.. han blev aldrig tyst, han lät mig aldrig vara ifred trots att jag bad honom, trots att jag inte ville något hellre än att han skulle försvinna. Jag ville att han tyst skulle vandra vidare, men nej. Oavsett vad jag skrev, vad jag sa, vad jag hotade med fortsatte allt att trilla in. Sms, mail, tweets. Obönhörligen tills jag var så själaknäckt att jag gick runt och betedde mig som om jag var i sorg. Vilket ledde till att BJ fick nog. Det blev nådastöten för oss. Vi klarade inte sorgen, vi klarade inte att slåss. Vi varken orkade eller kunde. Vi delade på oss med löftet att vara goda vänner..

Men.. som vi alla vet så håller inget förevigt. Han hittade en ny. En ny människa att älska, och det missunnar jag honom inte, men jag blev ganska sårad av hur det gick till.

2 veckor efter vårt slutliga avsked blev han tillsammans med min vän. Min älskade nära vän. Kvinnan som varit min tröst när hjärtat varit brustet, när själen gjort ont. Kvinnan som jag lagat mat med, skrattat med, gråtit med. Kvinnan jag trodde att jag pratade om allt med..

Allt utom att hon bakom min rygg inlett en relation med mitt ex.

Jag sörjer inte honom.. Jag är besviken och arg, men det kommer jag över. Men det hon gjorde, det var det absolut lägsta. Att svika en vän, att gå bakom ryggen, att ignorera och bortförklara. Usch! Jag sörjer däremot den vänskap jag trodde att hon och jag hade, ett systerskap som uppenbarligen inte fanns på riktigt.

Nåväl. Det är vad det är. Det som skett har skett, nu återstår bara väntan på det som komma skall. Och det som är menat att ske, sker alltid oavsett vilka hinder eller människor som kommer i vägen.